Sammanfattning och slutsatser

Mål inför klimatmötet i Köpenhamn
- Ett långsiktigt utsläppsmål: att fram till 2050 bör EU sänka utsläppen av växthusgaser med 80-95 procent jämfört med 1990.
- Ett kort- och medelsiktigt utsläppsmål: att EU under alla förhållanden kommer att minska utsläppen med 20 procent fram till 2020, med 30 procent om andra parter gör tillräckliga utsläppsminskningar.
- Krav på minskade utsläpp från internationella transporter: för flyget krävs en minskning med 10 procent och för sjötrafik med 20 procent till 2020 jämfört med 2005. EU menar att avgifter från flyg och sjöfart bör användas för att betala insatser i utvecklingsländer, inte minst för de allra fattigaste.
- Krav på att stoppa förstöringen av regnskog: förstöringen ska ha halverats till 2020 och ha upphört till 2030. EU vill se beslut vid mötet i Köpenhamn som stoppar regnskogsskövlingen, stödjer återskogningen och skapar ett hållbart skogsbruk.
- En överenskommelse om EU:s bidrag till klimatfinansiering: EU har ställt sig bakom att behovet av långsiktig finansiering uppgår till 100 miljarder euro per år till 2020. EU uppskattar det globala behovet av snabbstartsfinansiering till närmare 7 miljarder euro årligen för åren 2010-2012. EU och dess medlemsstater är beredda att bidra med 2,4 miljarder euro årligen för detta.

Vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn nåddes en politisk överenskommelse som noterades av konferensen. Utsläppsminskningsåtagandena är för svaga och det sätts inget långsiktigt mål för utsläppsbegränsningarna. Det som kan noteras är:
- Erkännande av 2 gradersmålet (EU stannar på 20% till år 2020 jämfört med 1990)
- Åtaganden om finansiering till utvecklingsländernas klimatarbete
- Att ledande snabbväxande utvecklingsländer accepterar att lista vissa åtaganden och att redovisa dessa på ett transparent sätt
(http://www.se2009.eu/sv/moten_nyheter/2009/12/16/resultaten_av_det_svenska_ordforandeskape) (http://www.dn.se/nyheter/klimatmotet/klimatmotet-resultat-och-misslyckanden-punkt-for-punkt-1.1018061)

Som tidigare skribenter skrivit så vet vi att toppmötet i Köpenhamn inte gick som förväntat, jag vill börja med och säga att alla länder först och främst borde börja med och undvika att ”beskylla” varandra om man nu kan uttrycka det så, eftersom att samma länder kommer sitta vid förhandlingsbordet nästa år och försöka komma överens. Storbritannien anklagade tex. Kina att rösta emot specifika utsläppsmål. Kina som ogillade Storbritanniens ansvar för "kapning" konferensen, anklagade också London för att underblåsa oenighet bland utvecklingsländerna. Brasilien som kritiserade finansieringen för utvecklingsländerna som otillräcklig. Sydafrika sa att åstadkomma ett juridiskt bindande avtal var oacceptabelt. Det sistnämnda värderingen enligt mig tror inte jag är så självklart för utvecklingsländerna vad ett juridiskt bindande avtal skulle innebära för dem, hur det skulle påverka deras "förmåga" att växa sin ekonomi eller utrota fattigdomen. Vi får se vad Afrika bloggen tycker om detta. Alla dessa länder som jag nämnde men också flera andra, kommer ändå senare att bli tvungna eller åtminstone försöka samarbeta med varandra om avtal skall kunna uppnås i framtiden. (Konsensusbeslut kommer inte att hända)

I-länderna kommer som sagt att hjälpa med 30 miljarder dollar i klimatbistånd till de fattiga länderna under de kommande tre åren, ökade till 100 miljarder dollar år 2020, det tror jag är en viktig del av avtalet, men anser också att det kommer att behövas mer. Jag tror för övrigt också att det kan ta flera månader innan de fattiga länderna börjar ta emot miljarder dollar i krisfonder att anpassa sig till klimatförändringarna och börja kontrollera sina utsläpp av växthusgaser. Det var också oklart om det sk. snabbstartspengarna för klimatåtgärder (under de kommande tre åren) skulle höjas eller hur det skulle hanteras, det anger bara att det kommer från ”nya och utökade resurser” snarare än det befintliga sk. ”stödpaketet”. Utvecklingsländerna som i sin tur tror jag är mer oroliga över att man inte kommer lyckas åstadkomma ett tillfredsställande stödpaket till dem för klimatanpassning och utsläppsminskning men också över industriländernas bristande vilja att förbinda sig vid tillräckligt stränga mål för utsläppsminskning.

Nästan alla av de ökade utsläppen under de närmaste 20 åren tror jag kommer komma från utvecklingsländerna. Utan deras medverkan och engagemang, så kan eller är en lösning vara omöjligt. En del är nog oroliga för att en stark enighet om klimatförändringarna kommer att försvaga ansträngningar för utvecklingsländerna att bygga upp sina ekonomier. Men själv tror jag att det kan förstärka, och detta kommer då vara en möjlighet att driva fram investeringar och nya arbetstillfällen runt om i världen och att samtidigt lägga energitjänster till miljoner kronor för och hjälpa världens fattiga.

Avslutningsvis skulle jag därför säga att jag håller med skribenten Van Rompuys lösning om ett avtal med minimala krav på utvecklingsländerna och på så sätt också minimala klimatbistånd. Precis som han skriver så borde dessa länders fokus generellt sätt ligga på utbildning och förbättrad sjukvård. Jag som nyligen varit i Egypten och har fått uppleva hur stor fattigdomen är där, inte minst i Kairo, huvudstaden som lider av överbefolkning och präglas till stor del av slum, folk som bor på gatorna och tigger osv. Egyptens fyra stora inkomstkällor är turismen, penningöverföringar från egyptier som arbetar utomlands, oljeinkomster, och avgifter från Suezkanalen. Det gäller helt enkelt och ha förståelse för deras situation då många lever under fattiga förhållanden och utbildning enligt mig är en av många viktiga faktorer eftersom att nativiteten är stor i bla. Egypten.